Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Averö - Aves. Se Fåglar - Avesnes - Avesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Averö, ö i Romsdals amt, Norge, s. v. om
Kristianssund. 156 kvkm. Södra delen är bergig (Mekknoken [Kristiansund]
515 m.). Ön tillhör häraderna Kornstad, Kvernes
och Bremsnes samt har omkr. 4,000 inv.
O. A. Ö.
Aves (plur. af lat. avis, fågel), zool. Se Fåglar.
Avesnes [avän], stad och fästning i franska
departementet Nord (Flandern), vid floden Helpe.
6,217 inv. (1902). Var sedan medeltiden hufvudstad
i ett grefskap, som var en del af Burgundiska riket
och som afträddes till Frankrike 1659.
Avesta (förr mindre riktigt Zend-avesta)
är namnet på den bok, som innehåller de äldsta
iranska folkens, liksom de nuvarande parsernas heliga
skrifter. Om härledningen och betydelsen af ordet
avesta se Avestiskan. Dessa heliga skrifter, som
innehålla Zoroasters ursprungliga lära med senare
utveckling och tillsatser, bestodo enligt inhemsk
tradition egentligen af 21 "böcker" (avestaspr. naska,
pers. nosk, "bok"), fördelade i 815 kapitel, och den
första skriftliga sammanfattningen af dessa förut genom
muntlig tradition bevarade "böcker" kan icke sättas
senare än till 5:e årh. f. Kr. Men under de
omhvälfningar, som följde på Alexanders eröfringståg
och sedermera under seleukidernas och arsacidernas
välde, gick en stor del af denna ursprungliga avesta
för alltid förlorad; det språk, hvarpå den var skrifven,
öfvergick i talspråket till det medelpersiska péhlevi,
hvarigenom innehållet blef för folket ofattligt, och
själfva den (numera för oss okända) skrift,
hvarmed den var upptecknad, kom ur bruk. Under de
inhemske sasaniderna och i synnerhet under den store
Sjapur II (310–379), då Zoroasters religion återvann
sitt inflytande, uppdrogs åt de prästfamiljer, inom
hvilka det rätta läsandet af de heliga skrifterna
bevarats, att samla och tolka hvad som af dessa
ännu fanns i behåll, närmast i det praktiska syftet
att ordna de befintliga resterna till en liturgisk
handbok för gudstjänsten och offren. Den sålunda
samlade återstoden (345 kap. af 815) omskrefs med
ett nyuppfunnet alfabet, det numera s. k.
zend-(riktigare: avesta-)alfabetet, en skickligt gjord förenkling
af det då i bruk varande svårlästa s. k.
"bokpehlevi". Tolkningen skedde genom en
kommenterande öfversättning ("zend") på det då talade
pehlevi-språket, skrifven med det nyss nämnda
bokpehlevi. Dock visar denna tolkning, att den rätta
meningen på flera ställen icke förståtts. Men äfven
af denna sasanidiska redaktion, som utan tvifvel
flerestädes afviker från den ursprungliga genom
infogade randglossor och reminiscenser af det förlorade,
har, till följd af islams öfvervälde och den
zoroastriska religionens inskränkning på de till stor del
landsflyktige parserna, blott omkr. en fjärdedel
bevarats till vår tid, och denna del har mellan 4:e och
13:e årh. – från hvilket sistnämnda våra äldsta
avesta-handskrifter härstamma – säkerligen
undergått flere nya recensioner och ortoepiska
förbättringar. Den på detta sätt till oss komna Avesta
består nu af två hufvuddelar: egentliga
avesta, som omfattar de tre ursprungliga
"noskerna Vendîdâd, Vîspêred och Jasna, af hvilka
dock ensamt Vendîdâd (den 20:e "nosken") är
fullständigt bibehållen, samt Khorda avesta ("lilla
A."), hvars innehåll till stor del består af de s. k.
ješt (uttalas jescht, se nedan), 5 njâjis, 3 afrînagân
och några andra smärre fragment. Den egentliga
Avesta föreligger efter handskrifterna i två olika
recensioner: a) handskrifter med pehleviöfversättning,
innehållande de tre böckerna Vendîdâd, Vîspêred och
Jasna hvar för sig, samt b) handskrifter utan denna
öfversättning, framställande de tre böckernas
innehåll sönderdeladt i texter efter den ordning, i hvilken
dessa texter föreläsas under kyrkoåret. Denna
recension, den egentliga liturgiska handboken, kallas
Vendîdâd-sâde. Den till sitt innehåll viktigaste
boken, Vendîdâd (urspr. vîdaêvô dâtem,
"anti-demonisk lag"), har formen af en dialog mellan Ormusd
och Zoroaster och delas i 22 fargard ("afdelning"),
af hvilka den första innehåller den iranska
skapelselegenden, den andra sagan om den gyllene tiden
under den forniranske konungen Jima och de öfriga
föreskrifter om den bot man måste göra vid förorening
(i synnerhet genom lik) och för allt annat ondt.
Vîspêred (urspr. vîspê ratavô, "alla himlamakter"),
som delas i 24 karde ("afdelningar"), innehåller i
närmaste sammanhang med Jasna en lista böner till
allahanda gudamakter. Jasna ("offer"), som delas
i 72 hâ ("slut"), innehåller de liturgier, som läsas
vid offren (jasna, pers. izešne), långa, enformiga
böner och anropanden till olika gudomligheter. Den
viktigaste delen af Jasna utgöres af de 17 gâthâ
("hymner"), hvilka, affattade i en särskild dialekt
och i metrisk form, utgöra den äldsta med säkerhet
från Zoroasters tid härstammande delen af avesta,
samt af trenne urgamla, af Avesta själf som heliga
ansedda böner. Med dessa "gâthâ" som ursprunglig
kärna har den öfriga avesta småningom (ung. mellan
1000–600 f. Kr.) uppstått och kodifierats. Den
därnäst äldsta delen af avesta äro de 21 jêšti (pers.
ješt), "lofsånger" till vissa gudomligheter: Mithra
("solguden"), Tischtrja ("Sirius") o. a. eller till
de otaliga fravaši (jfr Zoroaster), i
ursprungligen metrisk, men numera bruten form. Af dessa
står dock blott en mindre del i Jasna och de öfriga
i Khorda avesta, hvilken icke egentligen bildar något
afslutadt helt, utan är en såväl för lekmän som för
präster afsedd andaktsbok, som i olika handskrifter
och upplagor upptager än mer, än mindre af det ofvan
angifna innehållet. Något yngre än ješt äro de
prosaiska (blott till en ringa del metriska) böckerna
Vêndidâd och Vîspêred, och allra yngst äro de ofvan
nämnda småstyckena i "lilla avesta". – Avestas
stil är enkel och konstlös; det dunkla beror till stor
del på det hoplappade skick, hvari den nu föreligger.
I afseende på sitt allmänna innehåll kan den
närmast jämföras med den andra ur-ariska
religionsurkunden, Rigveda (se Indien), men kan på intet
sätt täfla med dess naiva fantasirikedom och ofta
glänsande bildprakt. Avestasångerna karakteriseras
mest af färglösa myter, liflösa figurer, noggranna
förteckningar på en mängd genier och deras
egenskaper och i synnerhet af oupphörliga upprepningar
och omsägningar, hvilket dock till en del torde bero
på dess nuvarande fragmentariska skick. Enstaka
ställen sakna dock ej en verklig poetisk lyftning.
– För Europa blef avesta bekant först genom en
från pehleviöfversättningen gjord fransk öfversättning
(1771) af Anquetil-Duperron och har alltsedan,
dels för sin stora betydelse såsom en af
mänsklighetens äldsta och märkligaste religiösa urkunder, dels
såsom enda källan för det viktiga avestaspråket, det
vanligen s. k. zend (se Avestiska), varit föremål
för grundliga och omfattande studier. De förnämsta
upplagorna äro: Burnouf, "Vendidad-Sadé" (1829–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
