Farväl till fosterlandet

År 1856 inleddes den svenska emigrationen till Amerika. Totalt kom 1,3 miljoner svenskar att resa över Atlanten med hopp om ett bättre liv. Emigrationens första skede dominerades av utvandring i grupp. Motiven var oftast ekonomiska – man längtade efter ett eget land att bruka eller jobb inom den spirande industrin. Men emigranterna sökte också frihet från överhetens och kyrkans förtryck.

Svenska invandrare i Minnesota.

© Nordiska museet

Emigrationen till Amerika var den största folkvandring historien skådat. Den innebar att 33 miljoner människor flyttade från Europa till Amerikas Förenta Stater under åren 1820–1930. Dessutom förekom en betydande utvandring till övriga amerikanska och andra transoceana områden, såsom Kanada, Latinamerika och Australien. Sammanlagt beräknas ungefär 50 miljoner européer ha emigrerat.

Även från Sverige skedde en stark utvandring, särskilt under 1800-talets andra hälft. Nästan 1,3 miljoner personer lämnade vårt land. Om utvandrarnas antal relateras till folkmängden kommer Sverige på tredje plats efter det av potatiskatastrofer plågade Irland, som hade den särklassigt högsta utvandringen i Europa, samt efter Norge, där utvandringen började i stor skala tidigare än i Sverige.

Hur kom det sig att så många emigrerade från Europa och vårt eget land vid denna tid? Här kommer många samverkande faktorer in i bilden – det fanns ekonomiska, sociala, religiösa och personliga skäl. Flera studier visar entydigt på att emigrationens initialskede spelade stor roll för hur den sedan utvecklades, det vill säga hur intensiv den blev från olika delar av landet samt var i Amerika emigranterna bosatte sig. Följande två utvandrargrupper, där ledarpersonligheter spelade stor roll både vid avfärden och på amerikansk mark, får exemplifiera detta skeende.

Utvandringen från Karlskoga bergslag

År 1849 begav sig fyra bergsmanssöner från Bjurtjärns socken i Karlskoga bergslag till Amerika, lockade av vad de läst om guldfyndigheterna i Kalifornien. Tre av dem nådde efter många strapatser de hägrande guldfälten. Den fjärde, Erik Pettersson, stannade i norra Mississippidalen och arbetade med timmerhuggning och flottning. Vid ett uppehåll längs Mississippi, där den vidgar sig till sjön Pepin och där den legendariska Jungfruklippan (Maiden Rock) stupar brant ner mot vattnet, fastnade han för landskapets skönhet och dess fruktbara jord. Han beslöt sig för att muta in mark för egen räkning i denna trakt samt dessutom att skriva till släktingar och bekanta i hembygden och föreslå dem att komma dit. Där blev det stort intresse för ett sådant företag. Många bergsmän ”sålde sina hemman”, som det heter i visan som skrevs just om dessa utvandrare, för att ha pengar med sig att köpa jord för i Amerika. Under ledning av Eriks bror, Jacob Pettersson, reste 1853 en stor skara bergsmän med husfolk ut. Nästa år anförde Erik, som hade rest tillbaka till Sverige, själv en ny grupp emigranter. Sammanlagt uppgick de två grupperna till cirka 250 personer. Under Erik Petterssons ledarskap anlades sedan kolonin Stockholm på Wisconsin-sidan av Mississippi. Den blev ett blomstrande nybyggarområde dit svenska invandrare flyttade under en rad av år. Erik Pettersson innehade till sin död en dominerande ställning i nybygget och benämndes ibland ”kung Erik”.

Hasselautvandringen

År 1850 utvandrade Eric Norelius från Hassela i Hälsingland i sällskap med en grupp så kallade Lutherläsare eller Hedbergianer. Trots att Norelius bara var 17 år blev han under överresan något av en ledare för gruppen, en roll han delade med den i bygden välkände och rike bonden Per Andersson, kallad ”Joris-Pelle”. Denne och flera andra av sällskapet bosatte sig vid Chisago Lake, nybyggarområdet i Vilhelm Mobergs emigrantepos. En av hasselautvandrarna, Daniel Lindström, donerade under slutet av 1870-talet jord till skolan i området samt byggde hotell där. På så sätt kom den nu välbekanta orten Lindstrom i Chisago County att få sitt namn.

Eric Norelius skulle bli känd för eftervärlden som kyrklig ledare för svenskarna i Amerika. Efter teologiska studier vid University of Colombia i Ohio och prästvigning tillträdde han tjänsten som föreståndare för den församling som han själv redan 1855 grundat i Vasa i Godhue County, Minnesota. Det låg i det så kallde Mattsonska settlementet, vars initiativtagare var den sedermera legendariske översten Hans Mattson.

Norelius blev en av förgrundsgestalterna inom den svenska lutherska kyrkan i USA. Han var aktiv som resepredikant och på hästryggen färdades han till de många spirande svenska nybyggena i denna del av Mellanvästern. I Mobergs romansvit om Karl Oskar och Kristina samt deras grannar vid Ki-Chi-Saga har han fått stå modell för pastor Turner.

De tidiga utvandrargrupperna

Erik Petterssons utvandrargrupp är illustrativ för hur en stor del av den tidiga utvandringen kunde gå till. Exempel på sådana grupper finns från många håll i landet. Ett liknande utgör den av kvarnägaren och byggmästaren Peter Cassel ledda utvandringen från Kisa till Iowa, där nybygget New Sweden grundades. En följd av dessa tidiga utvandringar var att de skapade en stark utvandrartradition i hemlandet, som i sin tur medförde en fortsatt flyttningsström därifrån till samma områden i Amerika. De ledare som figurerade blev också ofta tongivande i det nya bosättningsområdet. Cassel, som inspirerats av förhållandena i Amerika genom brev från Gustaf Unonius Pine Lake-koloni, förmedlade sedan själv i brev positiva skildringar av livet i USA. Dessa fick stor betydelse, eftersom de publicerades i den svenska pressen.

De utvandrargrupper där religiösa ledare deltog förde givetvis till liknande resultat. Det första svenska exemplet på en religiös grupputvandring är den som leddes av Erik Jansson 1846 och som resulterade i Bishop Hill-kolonin. I dess kölvatten följde en rad grupputvandringar. Sammanlagt beräknas omkring 1 500 hälsingar, upplänningar, västmanlänningar och dalkarlar ha utvandrat till profetens koloni på Illinois prärie.

Många av dem reste sannolikt inte av strängt religiösa skäl utan följde i en allmän uppbrottsanda strömmen mot Mellanvästerns jordbruksdistrikt. Bishop Hill skulle enligt Jansson byggas upp till en mönsterkoloni med ägogemenskap. Hans auktoritära styre gjorde dock att många lämnade gemenskapen och slog sig ned i dotterkolonier. Sedan profeten med våld skilt en av kolonimedlemmarna från hans hustru, blev han skjuten till döds av denne 1850.

Religionsförföljelse?

De tidiga religiösa utvandrargrupperna begav sig iväg i protest mot det som de upplevde som statskyrkans intolerans. Genom konventikelplakatet från 1726 hade statsmakten velat slå vakt om en enhetlig religionsutövning. Det riktade sig mot de pietistiska rörelserna och användes under 1800-talet av statskyrkans företrädare för att bekämpa den frambrytande folkliga väckelserörelsen. Efter opposition i vida kretsar avskaffades det 1858.

Visserligen skedde, som ovan nämnts, en del tidig utvandring på grund av religiös opposition. Men man kan ändå inte påstå att denna faktor hade någon avgörande betydelse om utvandringsperioden betraktas i sin helhet, eftersom konventikelplakatet avskaffades i ett så tidigt skede.

Däremot spelade religionen stor roll på ett annat sätt. En stor kontaktyta skapades tidigt mellan kyrkliga församlingar i Amerika och i Sverige. Dessa förbindelser blev livaktiga och från amerikansk botten kom sannolikt mycket av inspirationen till en fortsatt stark emigration.

Inte minst viktiga var de religiösa ledare som likt Eric Norelius for tillsammans med eller stod i spetsen för de tidiga utvandrargrupperna. Flera av dem kom att bli dominerande kyrkomän i det nya landet och företrädare för de svenska kyrkliga samfund som bildades där, såväl det lutherska Augustana, som metodisternas, baptisternas och missionsförbundarnas.

Församlingsgrundandet var betydelsefullt för pionjärerna i ett nytt bosättningsområde. Att tillhöra en församling var angeläget, inte bara ur religiös synpunkt, utan även socialt. Den administration och prästutbildning som kyrkosamfunden svarade för var därför av stort värde. Kyrkan var inte sällan den enda offentliga sociala samlingspunkten inom landsbygdsområdena. Här pågick nämligen en rad skilda aktiviteter vid sidan av de rent religiösa, såsom körsång, söndagsskola och läsföreningar samt verksamheter inom missions-, musik-, broderskaps- och syföreningar. Kyrkorna påtog sig också ofta social hjälpverksamhet för behövande.

Utvandringens orsaker

Ovan har framgått att möjligheten att förvärva bra jordbruksmark till billigt pris i Amerika länge var en av de viktigaste anledningarna till emigration. Om utvandringens orsaker skall analyseras djupare måste man dock fråga sig hur det svenska samhälle såg ut som så många människor lämnade. Vilka ekonomiska, sociala och befolkningsmässiga faktorer drev fram den stora utflyttningen över Atlanten?

En grundläggande drivkraft var den starka befolkningsökning som ägt rum och som kom att prägla resten av århundradet. Efter de många ofredsåren under början av 1800-talet – de så kallade Napoleonkrigen, där Sverige dragits in 1808 och förlorat Finland, men några år senare kommit i union med Norge – följde vår nuvarande långa fredsperiod. Särskilt under 1800-talets första hälft innebar den en stark folkökning.

Visserligen föddes det inte fler barn per kvinna än tidigare, men födelsetalen fortsatte att generellt sett hålla sig höga. Dödligheten bland barnen, särskilt spädbarnen, minskade däremot drastiskt. Resultatet blev år efter år med stora uppväxande ungdomskullar, som sökte arbete och försörjning. Möjligheterna att ärva föräldrarnas gård minskade nu för många, eftersom fler barn än tidigare nådde vuxen ålder. Som regel kunde ju endast ett av dem överta gården. Likaså var möjligheterna att vinna mer mark genom nyodling begränsade. Befolkningen på landsbygden blev i allt större utsträckning proletariserad och tvingades söka sin utkomst som lönearbetare inom jordbruket eller inom en industri som fortfarande hade nått mycket liten omfattning. Det stora industriella genombrottet kom i Sverige inte förrän efter 1890-talets mitt.

Tidigare hade man i länderna i Europa genomgående tillämpat en merkantilistisk befolkningspolitik. Det innebar att man var mycket angelägen om att behålla befolkningens antal och helst såg att den ökade. Man ansåg att en stor och ökande folkmängd var ett mått på landets rikedom. Den synen förbyttes nu närmast i den motsatta. En oro uppstod i samhället för vad de breda massorna skulle göra. De ledande talade om ”den farliga underklassen”.

Sverige var fortfarande ett stånds- och skråsamhälle, något som många inom medelklassen protesterade mot. Här sågs Amerika som en lockande motsats med sin frihet och sina möjligheter. Andra förmedlade en mörkare amerikabild och menade att det var ett traditionslöst, materialistiskt och hårt land att leva i. Debatten om Amerika, som pågått i tidningar och broschyrer allt sedan den amerikanska frihetsförklaringen 1776, fortsatte att vara livlig under 1800-talet. Efter hand framstod dock Amerika för de stora folklagren som det förlovade landet, både politiskt och ekonomiskt.

En liberalare inställning kom under 1800-talets första hälft alltmer att få gehör inom befolkningspolitiken och i synen på de personliga rättigheterna. Nu tilläts individerna en större rörlighet inom länderna, man tog bort passtvånget. Det blev också lättare att flytta utomlands. Följden blev att människorna mycket mer än tidigare bröt upp från sina gamla miljöer, framför allt från landsbygden – där nio tiondelar av Sveriges befolkning fanns vid mitten av 1800-talet – och begav sig till städer och industriorter. I detta stora ”uppbrott från agrarsamhället” utgjorde emigrationen till Amerika en betydande del. Vi fick således ett geografiskt mycket rörligt samhälle vid denna tid med en ökad flyttning såväl inrikes som till andra länder.

En orsak till att individen väljer ett speciellt mål för sin flyttning är som regel att denne nås av impulser om denna möjlighet. Flyttningarnas riktningar och omfattning är alltså i hög grad en fråga om informationsspridning.

Att den stora utvandringen kom igång och fick så stor omfattning i Sverige och övriga Europa under mitten av 1800-talet kan i stor utsträckning tillskrivas guldrushen 1849. Det var när underrättelserna spreds över jorden om att guld fanns i Kalifornien, som ett antal – ännu så länge ett fåtal – oförvägna personer, ”forty-niners”, begav sig dit. Dessa kom sedan genom sina kunskaper och erfarenheter att vara föregångsmän för den fortsatta utvandringen. De blev impulsgivare för att ett inom breda lager tidigare uppdämt intresse för Amerika nu skulle utlösas i en omfattande utvandring.

Påverkan från Amerika

Till detta kom en rad andra faktorer som i fortsättningen lockade människorna att utvandra. En av de starkaste var de nya möjligheterna att skaffa jord i Amerika genom ”Homesteadlagen”. Redan tidigare hade landförsäljningsbolagen bjudit ut mark till överkomliga priser. De möjligheter som Förenta staternas regering gav från 1862, innebar dock en enorm förbättring för fattiga jordlösa personer.

Varje invandrare, som annonserade sitt intresse för att bli jordbrukare i landet, kunde få ett stycke mark, omfattande 160 acres – en jordbruksfastighet som motsvarade ungefär en svensk 100-tunnlandsgård – alldeles gratis. Det enda som behövde betalas var stämpelavgiften och i övrigt var kravet att jorden skulle brukas och bebos under minst fem år. För många i Sverige och andra länder i Europa, som inte kunde förvärva ett eget jordbruk, innebar ett sådant erbjudande självfallet en mycket stor lockelse. Detta märks framför allt från nödåren 1867–68. De följdes av en stor utvandring från framför allt landsbygdsområden i Sverige.

Nu följde några decennier av massiv utvandring med utflyttningstoppar framför allt 1880–82, 1887–88, under de första åren av 1890-talet samt under ett par år efter sekelskiftet. Under världskriget var utvandringen av naturliga skäl låg, men en sista stor utvandringsomgång kom 1923 i samband med en stark konjunktursvacka, inte minst för järnindustrin. Den stora andelen folk från landsbygden, varifrån mängder av jordsökare flyttade till Mellanvästerns ”homestead-områden”, förbyttes efterhand i ett allt större inslag av emigranter från industrin och från städerna, eftersom vårt land under slutet av utvandringsperioden blev allt mer industrialiserat och urbaniserat.

De faktorer som här dragits fram kombinerades med många andra, inte minst i form av intressenter i Amerika. Ingen tvekan råder om att utvandringen skulle ha varit betydligt mindre om inte ett intensivt informationsflöde med frestande anbud av olika slag nått hemlandet. Här samverkade en mängd statliga, kommersiella och personliga krafter. I Amerika fanns nämligen starka ekonomiska intressen för att utvandrare skulle söka sig dit. Landets fortsatta tillväxt var ju beroende härav och på delstatsnivå gjordes ansträngningar för att locka immigranter dit. Ett exempel utgör staten Minnesota, vars regering anställde den ovan nämnde Hans Mattson som statssekreterare för invandringsfrågor. Han löste sitt uppdrag på ett flertal fiffiga sätt; dels genom att utnyttja redan inflyttade svenskar för att göra reklam för olika bebyggelseprojekt – han delade ut frimärken för att de skulle kunna skriva hem och berätta om fördelarna med det settlement där de slagit sig ned – dels genom att själv resa till Sverige och i kraft av sitt kändisskap värva emigrantgrupper från olika bygder i landet.

Delstaterna, de stora industrierna, landförsäljningsbolagen, järnvägsbolagen och atlantrederierna hade alla intresse av att få över emigranter. De samverkade också på ett effektivt sätt för att informera om fördelarna med att utvandra, om transportmöjligheter och om de bosättningsprojekt som de ville erbjuda. En stor flora av informationsbroschyrer, kartor, parlörer och liknande material såg dagens ljus och dagstidningarna hade mängder av annonser från emigrantagenturer och rederier. I de större hamnstäderna – Göteborg, Malmö, Kalmar, Stockholm, Köpenhamn, Kristiania och Bergen – fanns generalagenter för de stora rederierna etablerade. Varje sådan generalagent hade i sin tur lokalagenter i stort antal. Det var lanthandlare, postmästare och andra på orten som var kända och som ingav ett offentligt förtroende. Dessa förmedlade information till presumtiva emigranter om vilka möjligheter som fanns. Systemet utvecklades till den grad att man under utvandringens kulminationsperiod praktiskt taget var som helst i landet kunde köpa en amerikabiljett till valfri plats i USA och Kanada.

Brev med biljett

Det viktigaste var dock den personliga informationen. Emigrantbrev som berättade om möjligheterna i det nya landet och som dessutom i många fall innehöll en redan betald färdbiljett kunde definitivt vara avgörande för att en tidigare tänkt resa skulle bli av. Under emigrationens kulmen på 1880-talet beräknas hälften av utvandrarna ha rest på hemsända biljetter. Inte minst gällde detta kvinnorna, som ofta uppmanades att resa över till sina tidigare utflyttade makar eller fästmän.

Unga kvinnor hade generellt sett goda möjligheter i Amerika, dels som äktenskapspartners i de mansdominerade frontier-områdena, skogsavverkningsdistrikten och industrierna, dels som tjänsteflickor eller husföreståndarinnor hos väletablerade familjer i städerna.

Särskilt effektivt visade sig också det så kallade yankee-systemet vara. Det innebar att någon ekonomisk intressent i Amerika, exempelvis en industri eller ett landförsäljningsbolag, betalade en persons resa tur och retur till hemlandet i utbyte mot att denne fick med sig ett antal emigranter från sin tidigare hembygd. Dessa ”yankees” hade stor förmåga att locka med sig nya utvandrare. De var välbekanta med förhållandena i Amerika, och kunde kanske erbjuda ett jobb där. Dessutom besatt de en viss resvana. Man kan föreställa sig hur dessa hemvändare kunde påverka intresserade åhörare i den bygd de tillfälligt återvände till.

Överfarten

Det stora steget att ge sig ut över Atlanten kunde med fog förefalla avskräckande, särskilt under den tidigaste utvandringsperioden. Det fanns då inga reguljära båtförbindelser till Amerika. De grupper av emigranter som begav sig iväg måste söka kontakt med någon redare som skulle segla dit. Det gällde ofta fartyg som hade annan last med sig, inte sällan järn, som var tungt men inte skrymmande.

Erik Pettersson och hans kamrater for 1849 med den järnlastade briggen John från Göteborg. Eric Norelius utvandrarsällskap for från Gävle med skeppet Oden, som också fraktade järn. Bekvämligheten på sådana tillfälligt inredda passagerarbåtar var dålig. Båtarna var förhållandevis små och trånga och om seglingen över Atlanten var förknippad med oväder och hård sjögång innebar den stora strapatser för de oftast sjöovana emigranterna.

Norelius emigrantsällskap kom fram efter elva veckor och hade genomlidit ett förödande hårt oväder redan på Nordsjön. Dåliga sanitära möjligheter, trängsel och en mathållning som var och en fick klara efter bästa förmåga, gjorde också att smittsamma sjukdomar spreds. Det var vanligt att en del av passagerarna dog under den åtskilliga veckor långa segelfärden. Förhållandena på skeppet Charlotta från Karlshamn, som de skildras av Moberg, bör ge en sannfärdig bild av överfarten vid denna tid.

Under de 75–80 år som utvandringsperioden varade hann dock mycket att ändras vad gäller båtarnas storlek och komfort. Från 1860-talet kom ångbåtar successivt att ersätta segelfartygen. De atlantgående båtarna blev allt större, snabbare och säkrare. Rederierna försökte överträffa varandra i att erbjuda bekväma resor för passagerarna. Restiden kortades alltmer och kampen om ”Atlantens blå band”, det vill säga den kortaste restiden mellan Liverpool och New York, var hård. Från att ha inneburit ett allvarligt vågspel utvecklades amerikaresan efterhand till något ganska angenämt.

Av tidigare nämnda exempel framgår att emigranterna till en början for ut från ett flertal av våra hamnstäder. Inte minst var hamnarna i nedre Norrland av betydelse. Många från Sydsverige och Öland for från Kalmar. Det var då vanligt att man gick till Hamburg eller Bremen och därifrån med större båtar över till Amerika. Åtskillig emigranttrafik skedde också via Köpenhamn samt via Kristiania (Oslo) och Bergen. Ju mer järnvägarna kom till användning ökade Göteborg som avresehamn för svenska och även finska utvandrare. Härifrån gick den vanliga rutten med Nordsjöbåtarna till Hull i England och därifrån med järnväg till Liverpool.

Liverpool upplevde en enastående blomstringsperiod under amerikautvandringens högflod. Här fanns de flesta stora rederierna för denna alltmer utbyggda och hårt kommersialiserade trafik. På redden låg de stora oceanlinjefararna som förde emigranterna till någon av hamnarna på amerikanska östkusten, vanligast var New York, men många for också via Quebec.

Från år 1869 krävde svenska myndigheter att alla passagerare skulle antecknas på särskilda passagerarlistor, populärt kallade skeppslistor. Här skulle också deras destination anges. Denna uppgift blev inte sällan preliminär och därför har destinationsangivelserna en överrepresentation för de stora inresehamnarna New York och Quebec. I stora drag motsvarar de dock tämligen väl målet för den första bosättningen. Från dessa uppgifter finns det alltså möjligheter att följa emigranterna till deras utflyttningsmål i det nya landet.

Publicerad i Populär Historia 6/1995